Så inihelvette med panik och ångest
Då var jag här igen, med min stackars kropp som har panik och ångest, behöver jag nämna att det är prestationsångest? Varje gång jag ska göra någon viktigt eller avgörande för något sviker min kropp mig. Jag skakar fryser, mår illa, det pirrar i hela kroppen, kan inte fokusera på något, allt som jag borde orka med blir bara smärtsamt och skevt, känner mig febrig och aldelles värdelös. Varför? Jo för att jag är i inihelvetes jävla rädd för att misslyckas, för att min hjärna säger att: är det inte perfekt är det inte bra nog. Ändå vet jag att jag ändå inte kommer att känna mig tillfredställd och stolt över min prestation om den nu så vore perfekt. Är ens perfekt bra nog?
Anledningen till att jag skirver här är ännu enklare. Jag kan inte svälja min stolthet och visa mig svag, jag kan inte berätta för någon, någonsin hur jag känner och mår. Jag är ju Madde som alltid är smart och glad? Eller? Dessutom är de ända som kommer ut ur min mun är halva ord, upprepade meningar och ett jävla massa stammande, ingen skulle förstå vad som kom ut ur min mun. Eller hur? Att forma bokstäver med en penna eller ett par tangenter underlättar enormt. Det är som att nerverna i hjärnan skickar signaler till fingrarna istället för tungan. Märkligt de här.
Ändå vill jag att någon ska lyssna och förstå, eller i de här fallet, läsa.
Citerar min vän: utbildning är inte hela världen, du min skatt kommer att bli något stort ändå oavsett vad som händer, med din kämparglöd.
Jag önskar så inihelvette att du har rätt älskade vän.
Ershöget Madeleine. Du borde lugna ner dig, sluta oroa dig. VAR INTE NERVÖS. DEt är okej att misslyckas, sålänge du inte ger upp.
Du borde: Lägga dig ner och andas. Tillexempel?
Symtom: Trött, ledsen, pirr i kropp, ''sjukkännsla'', skakig, nervös, orolig, rädd.
Diagnos: Ångest? Eller vanligt Madde mående i pressade situationer.
